Julia Tennorth

Idag har varit en bra dag fast med sjukt många dåliga inslag. Jag har alltså varit glad även fast allt gått åt helvete. Just nu känner jag mig allt annat än glad dock. Antar att jag måste sova bort all min besvikelse och ilska. Godnatt.

Helgen har bjudit på mycket blask och en hel del slask för den delen också. Nu är det skönt att krypa ned nyduschad i min sköna säng som dagen till ära har fått nya lakan.

Så fort det är dåligt väder blir jag ledsen. Så fort solen skiner blir jag glad. När det är mulet kan jag inte ens föreställa mig hur det ser ut när solen lyser, för att skillnaderna är så jäkla stora. Jag känner att jag behöver solljus och lite värme uppifrån, inte det här gråa.

Det är så viktigt att göra rätt hela jävla tiden. Jag är trött på det. Jag vill göra fel. Anledningen till varför jag vill göra fel är för att det jag vill göra är så långt ifrån rätt och okej så då kan jag ju lika gärna göra fel med flit. Förhoppningsvis är det inte värt det, men hur ska jag kunna veta det innan? Jag kan ju inte se in i framtiden. Gör rätt, gör fel. Eller?

Igår var jag och såg den sista Twilight filmen. Åh herregud vilken film. Jag är fortfarande mållös. Den känslan som jag skrev om förut, att det kan vara jobbigt att ha haft så kul, den känslan känner jag just nu, jag vill bara se filmen om och om igen, filmen var liksom jobbigt jävla underbart bra. Är helt matt i kroppen.

Det är så himla lätt att tycka om någon, och att nästan känna sig lite beroende av den personen. Man kämpar och kämpar men får ingen respons överhuvudtaget. Sen finns det ju såna som är rakt igenom snälla och som är mina "kompisar" för mig, men som kämpar lika mycket för mig som jag kämpar för någon annan. Frågan är, hur vet man vilka som är värda att kämpa för? Och varför ger jag inte dom stackarna som kämpar för mig en chans? Vi sitter ju i samma båt. Svaret på den frågan är: jag vill inte bli tillsammans med någon som alltid har velat ha mig, jag vill bli tillsammans med någon som vill ha mig för att jag kämpat för det. Förstår ni hur jag menar? Ett rovdjur gillar inte att jagas, ett rovdjur vill jaga och visa upp sitt byte stolt.

Idag har jag lärt mig att man inte ska ge upp. Om man verkligen vill något så ska man aldrig sluta kämpa för det. Det kan vara så svårt ibland när det för det mesta är motgångar men ack så värt såhär i slutändan när man fått det man vill.

Kan man sluta älska någon?

Ligger på golvet. Med musik på högsta volym. Finns det något bättre? Jag älskar att det bara är jag hemma, hela helgen. Jag är ganska lycklig idag. Det är dels för att solen skiner så fint. Och dels för att jag har en rolig helg framför mig.

Han går åt höger, du åt vänster. Han bor utanför Sverige, och du i Sverige. Han är äldre, du är yngre. Han är lång, du är kort. Han är brun hårig och har mörka bruna ögon, du har ljust hår och väldigt blåa ögon. Han har alltid skjorta, medan du alltid har en T-shirt med något tryck på. Han är intresserad av politik, du av musik.

Hur kan ni båda bli älskade av samma människa men vara så olika?

Jag har gjort så mycket roligt i mitt liv hittills. Jag ångrar (nästan) ingenting jag har gjort. Men ibland kan jag känna att det nästan är jobbigt att ha haft så kul. När man blir nostalgisk så gör det så otroligt ont i hjärtat att titta tillbaka och inse att man aldrig kommer att uppleva samma sak igen.

Idag när jag tittade på tv var det en person som berättade att han alltid utstrålade så mycket lycka när han gjorde tv, just för att han verkligen är lycklig och älskar det han gör och han har inga som helst problem med att visa det. Han tror dock att människor stör sig på att han alltid är så glad och lycklig, att människor nästan tycker att han provocerar. Det värsta med det hela är att det är så. Jag kan erkänna att jag stör mig på honom, jag vet inte riktigt om det är för att jag tycker att han ser så lycklig ut men undermedvetet kanske det är så? I såna fall är det ju för jävligt. Men så är människan, avundsjuk och sällan glad för andras framgångar. Hur blev det så?

Även denna helg har jag lärt mig hur svinga människor kan vara. Man ska aldrig förvånas egentligen. Men ändå, gång på gång så blir jag helt paff när personen gör som hon gör, mest för att personen i fråga inte fattar att det är fel själv. Är inte det väldigt konstigt? Att alla tycker att en människa beter sig riktigt dåligt men inte den människan själv? Hur kommer det sig? Kanske är det svårt att se klart när man är halvt blind och inte har tillgång till glasögon? Eller vad handlar allt om egentligen? Stolthet? Osäkerhet? Eller tycker man helt jävla ärligt att man är störst, bäst, och vackrast och att man aldrig kan göra fel?

Finns det något bättre än att lyssna på låtar som verkligen har en betydelse och är riktigt meningsfulla? Jag älskar hur man typ hör smärtan i låten. Jag får gåshud. Jag tycker att det är ett sånt fint sätt att förklara sina känslor på - genom att sjunga, ut till hela jävla världen hur man känner, och alla lyssnar.

Jag har inaktiverat min facebook. Jag måste medge att det är så fruktansvärt skönt att slippa gå in där hela tiden. Jag skulle aldrig kunna ha facebook och gå in då och då, utan det är verkligen hela tiden, för att inte missa något. Det är nyttigt att göra mig av med den dåliga vanan och det kontrollbehovet.

Jag sitter just nu och tittar på en skata som försöker hoppa upp till våra talgbollar. Jag fattar ärligt talat inte vad den håller på med.

Att känna sig obekväm är nog en av dom värsta känslorna jag vet. Idag var jag med om en sådan händelse, usch är fortfarande deppig. Just nu känner jag mig så himla ful, äcklig och otillräcklig. Jag vill verkligen bara bort från min deppiga vardag just nu. Jag måste verkligen komma på något som jag brinner för och något jag verkligen vill göra, något som gör mig glad. Just nu är jag allt annat än glad och nöjd med livet.

Jag tycker att det är så hemsk med naturkatastrofer. Det finns inget vi människor kan göra för att stoppa dom, det gäller bara att anpassa sig och göra det bästa av situationen, hur hemsk den än är. När det händer såna här hemska saker son till exempel stormen Sandy som precis har försvunnit bort från USA så tycker i alla fall jag att vi människor ska ta och tänka till på varför det faktiskt händer. I stort sätt är allt på grund av oss, hur vi hanterar naturen - kanske säger naturen till oss genom att straffa oss så?