Julia Tennorth

Ibland så bryter jag ihop. Ibland så är jag arg. Ibland känner jag mig illamående. Men mest av allt känner jag ingenting förutom tårarna som rinner ner för mina kinder. Om mina känslor är så här starka, hur starka är då dina och din familjs känslor, F? Obegripligt.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Hur reagerar man när något sånt här händer? Som jag skrev känner jag egentligen ingenting. Jag känner bara en sån jävla konstig tomhet i hela kroppen hela tiden.

Att jag inte är hemma nu gör mig ännu mer ledsen. Jag vet att jag inte är Gud och att jag inte kan göra saker bättre. Men för min egen skull så skulle jag verkligen vilja kramas och gråta tillsammans med dig Felicia. Jag drömmer om att få krama dig och att få viska i ditt öra hur mycket jag älskar dig och hur jävla fin du är. Åh vad jag vill det. Jag vet att du har människor som tar hand om dig hemma så det är jag inte orolig för men jag önskar bara att jag var en av dom.

Det känns så jävla obetydligt att berätta för dig att jag alltid tänker på dig och vill vara hos dig.

Vi har gått igenom dom sista tio åren tillsammans och det är så vi kommer att fortsätta. Jag ska göra allt som står i min makt för att hjälpa dig att komma på fötter igen. Jag gör allt för dig, för att du ska må bra. Kampen har precis börjat men vi kommer att klara det tillsammans. Du är stark men dom gångerna när du faller finns jag där och för att lyfta upp dig igen.

Jag älskar dig så otroligt mycket att det gör ont i mitt hjärta. Min älskade Felicia, varför hände det här dig?

Att åka iväg till USA för mig var hela tiden så otroligt lätt. Jag var såklart fruktansvärt nervös veckorna innan jag skulle åka och gillade inte att prata så mycket om det. När dagen kom då jag skulle lämna alla och säga hejdå så gick allting så himla bra, jag var glad istället för att vara ledsen, jag var glad för att jag hade så mycket att se framemot och för att jag visste att allt kommer vara detsamma när jag väl kommer hem igen. Idag är det tre veckor sedan jag kom till USA och fram till igår har allting gått så otroligt bra. Men det är just det, fram till igår. Alltså att något sånt här skulle hända kunde jag aldrig i min vildaste fantasi kunna förutspå. Nu sitter jag ensam och hjälplös på andra sidan jorden. Jag vet ingenting. Jag vet inte vad jag vill göra. Jag vet inte vad jag BÖR göra. Det här är en mardröm. Man får aldrig vara lycklig i det här jävla fitt livet. Det är alltid något. Jag hatar livet. Jävlar var orättvist det är. Hur kunde det här hända? Vad ska hända nu? VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? Alltså VARFÖR? Jag är så tom. Finner egentligen inga ord. Jag önskar mer än någonsin att man kunde spola tillbaka tiden.

Snälla mina vänner och familj. Ta hand om varandra. Jag önskar att jag kunde vara hemma nu mer än någonsin.

Felicia, jag älskar dig så otroligt mycket och jag tänker på dig och din familj varje sekund som går. Jag beklagar verkligen.

Hoppas att du har kommit till en underbar plats Sandra, där du hittat frid.