You only live ones
Jag ligger i sängen och försöker sova, men jag kan inte. Jag försöker smälta den här galna helgen som vi tillbringade i NYC. Det känns så himla fantastiskt att kunna åka till NYC över bara en helg och bara fyra timmar bort.
Jag tänker på hur snabbt saker tar slut. Då menar jag verkligen allt. Man vet aldrig någonsin vad som händer i livet och livet är verkligen så otroligt skört. Jag försöker att leva och ha kul och att uppskatta allt det goda i livet medan jag kan. Efter en helg i NYC är jag så tacksam för allt jag får uppleva och jag är så glad att jag är här i USA.
USA är egentligen ett märkligt land. Allt är så himla mäktigt och engagerat. Kan man säga då? Med det menar jag i alla fall att, alla alltid går all in på allt, vad det än handlar om. Jag både älskar och hatar det. Jag hatar det för att jag inte är en sån människa som alltid går all in och jag älskar det för att det är sjukt kul att kolla på när andra människor går all in. Oj vad konstigt jag har skrivit. Haha.
Nu ska jag sova. Ta hand om varandra.
Let's go
Igår var jag ute och sprang längs stranden i bara tröja och höll på att svettas ihjäl och idag är det snöstorm och -6 grader. Snacka om kontraster. Jag hoppas att det här är den sista snön som kommer för jag är så trött på vintern och jag vill bara ha riktig vår nu. Jag trodde att det skulle ha blivit vår här för längesen men ack så fel jag hade. Men när väl våren väl kommer så hoppas jag att den är här för att stanna!
Annars mår jag bra. Jag är riktigt taggad inför helgen och jag måste sätta igång med att packa, det är så himla svårt att packa och jag tror att det är därför jag skjuter upp det hela tiden. Hehe.
Ten feet tall
Idag är det lördag. Det är så fruktansvärt skönt. Jag vaknade väldigt tidigt av att fåglarna kvittrade utanför mitt fönster, ett klassiskt vårtecken. Om ett tag ska jag och C åka till gymmet sen ska vi åka till Derby street och kolla lite. Ikväll ska vi gå ut i Boston med massa andra tjejer. Vilken underbar lördag, dessutom ska det bli 12 plusgrader och sol också. Jag klagar aldrig när solen skiner.
All of me
Idag har jag varit här i USA i precis två månader. Herregud så mycket jag varit med om. På något sett så känns det som så längesen jag åkte hemifrån och på ett sett inte. Känslan jag har i kroppen är så konstig, jag kan inte sätta ord på den riktigt.
För alla hemma står tiden still medan jag ser på allting som händer hemma på ett helt annat sett, jag har fått så mycket perspektiv på saker och ting.
Hittills har dom här månaderna varit hemska, roliga, sorliga och kämpiga. På något sett känner jag mig starkare än någonsin. Det känns som att jag skulle kunna utsättas för vilken prövning som helst och klara den utan problem. Jag tycker att det känns skönt att säga att jag är stark, jag tycker att jag är det och det är något jag är stolt över.
Jag undrar hur jag skulle ha klarat dom här två månaderna i USA utan min älskade nyfunna vän Cecilia. Jag är så oerhört tacksam att jag har henne här och att vi har träffats. Hon är en sån tjej som jag liksom har väntat på hela livet ni vet? Bara efter två månader så känner jag att vi kommer vara vänner väääldigt länge, även efter att vår resa här i USA är slut.
Just nu känner jag mig så lättad. Det känns som att jag kan börja andas ut lite och jag känner att jag har kommit över den här jobbiga perioden jag varit inne i, det känns som att det är nu allting börjar.
2014, lev upp till mina förväntningar, snälla. Även om jag gör mitt bästa måste jag få hjälp, inga mer tragedier. Det har varit mer än tillräckligt redan.
