Julia Tennorth

Att åka iväg till USA för mig var hela tiden så otroligt lätt. Jag var såklart fruktansvärt nervös veckorna innan jag skulle åka och gillade inte att prata så mycket om det. När dagen kom då jag skulle lämna alla och säga hejdå så gick allting så himla bra, jag var glad istället för att vara ledsen, jag var glad för att jag hade så mycket att se framemot och för att jag visste att allt kommer vara detsamma när jag väl kommer hem igen. Idag är det tre veckor sedan jag kom till USA och fram till igår har allting gått så otroligt bra. Men det är just det, fram till igår. Alltså att något sånt här skulle hända kunde jag aldrig i min vildaste fantasi kunna förutspå. Nu sitter jag ensam och hjälplös på andra sidan jorden. Jag vet ingenting. Jag vet inte vad jag vill göra. Jag vet inte vad jag BÖR göra. Det här är en mardröm. Man får aldrig vara lycklig i det här jävla fitt livet. Det är alltid något. Jag hatar livet. Jävlar var orättvist det är. Hur kunde det här hända? Vad ska hända nu? VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? Alltså VARFÖR? Jag är så tom. Finner egentligen inga ord. Jag önskar mer än någonsin att man kunde spola tillbaka tiden.

Snälla mina vänner och familj. Ta hand om varandra. Jag önskar att jag kunde vara hemma nu mer än någonsin.

Felicia, jag älskar dig så otroligt mycket och jag tänker på dig och din familj varje sekund som går. Jag beklagar verkligen.

Hoppas att du har kommit till en underbar plats Sandra, där du hittat frid.