Julia Tennorth

Jag är så jävla deprimerad. Jag tycker så synd om Rebecca och Gustaf. Jag tycker så synd om mig själv. Jag är bara så trött på allting. Alla förändras. Det är tur att jag har mina bästa bästa bästa vänner Rebecca Lisa och Felicia. Jag skulle verkligen vilja skriva ett namn till men det bär emot för mycket. Åh, jag vill bara att allt ska vara som när vi var små. Inga pojkvänner, ingen dum skola att oroa sig för, inga bekymmer med kompisar och så vidare. Jag vill bara att livet ska vara så mycket lättare än vad det är. Jag är trött på att alla dömmer människor efter hur dom ser ut eller om man någon gång har sagt eller gjort något pinsamt. Jag har så mycket inom mig som jag bara vill att alla ska få veta fast ändå inte. Allt är bara så komplicerat. Jag vill bara bort fast jag precis har varit borta. Jag vill ha sommarlov. Jag vill ha en trygg skola att komma tillbaka till efter sommarlovet igen, det kommer jag aldirg mer få uppleva. Jag vill verkligen inte börja på gymnasiet, jag vill inte gå vidare. Allt är bara en röra i mitt huvud. Det finns liksom inga föklaringar. Jag vill bara att allt ska vara så mycket lättare. Jag hoppas att det blir det snart, för jag orkar fan inte mer. Jag vill bara gråta.

Rebecca, jag lider verkligen med dig. Jag har aldrig haft någon som du hade honom men jag vet exakt hur du känner dig. Jag finns alltid här för dig och det vet du, alltid. Jag hoppas att allt kommer lösa sig på bästa sätt och att allt "blir så mycket lättare". Livet är komplicerat och det kan ju vara jobbigt ibland. Jag finns här för dig det var det jag ville säga och jag är din bästa vän och du är min. Det vet du. Jag älskar dig mest på hela jorden syster. Du är allt jag har.