No control
Det svåraste med hela den här situationen är att veta hur man ska klara av att gå vidare? Är det okej att skratta? Det enda som känns okej är att gråta. Att sörja. Jag känner mig så skyldig när jag ler, bara för att jag ler betyder det inte att jag tänker på farmor mindre, hon finns i mitt huvud varje sekund, varje minut, varje dag och natt. Hur går man egentligen vidare? Kan man ens göra det? När är det okej att börja återgå till vardagliga saker, träna, plugga och umgås med vänner utan att känna sig skyldig? Just nu känns allt tungt som bly och att det här kommer sluta ännu sämre än vad det är. Jag är så otroligt ledsen. Vilken jävla start på 2010... Jag såg framemot detta år så sjukt mycket. Allt jag skulle göra, allt som jag fortfarande ska göra, men dom sakerna känns så jävla ovärda när något sånt här har inträffat. Åh, jag skulle kunna skriva 4000000 sidor om hur jag känner. Efter regn kommer solsken, jag ber till Gud att det stämmer!
Kommentarer
Postat av: Felicia
<3
Trackback
