Hey America

Jag kan inte förstå att mitt år i USA lider mot sitt slut. Det gör så jävla ont i magen. Jag får panik över att tänka på att jag aldrig mer kommer att bo här i Cohasset, Boston, och ta hand om min tre fina barn. Jag får panik över att tänka på att komma hem när det är vinter hemma. Jag får panik över att tänka på att jag inte kommer att umgås med min vapendragare C varje dag, det kommer inte längre vara åtta minuter mellan oss utan istället fyra timmar. Hur ska man kunna sammanfatta ett år? Hur ska jag någonsin kunna besvara frågan, "hur har du haft det?". Jag får panik över att tänka på att jag inte vet när jag kommer att komma tillbaka hit. Jag vill inte att det ska ta slut. Jag åh usch, jag har kalla fötter. Jag vill inte åka hem. Jag vill stanna här. Fan vad ont och sorligt det är att snart detta är slut. Jag kan egentligen inte med ord förklara hur mycket jag älskar detta land. Jag älskar allt som har med det att göra. Hur människorna är, all mat, kulturen överlag... Fan vad tråkigt det kommer vara att komma hem till tråkiga jävla medel svenskar som inte säger ett piss, som bara dömmer. Jag gillar inte hur vi svenskar är mot varandra. Jag älskar att männisor här pratar och är öppna och inte är rädda för att ge komplimanger, den livsstilen passar min personlighet mycket bättre. 
 
Jag känner mig engetligen tom. Jag vet inte hur jag ska kunna sätta ord på mina känslor. Jag vet att jag kommer vara ledsen ett tag när jag kommer hem, för allt kommer bara påminna mig om detta år. Jag antar att det kommer vara så ett tag, sedan kommer man nog in i vardagen där hemma också. Jag längtar tills jag får planera nya äventyr, jag är inte rädd för att röra på mig längre, för är det något jag vet så är det att allting löser sig. Det är fan mitt nya motto här i livet och under detta år har jag fått det besvisat för mig så många gånger. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0