vv
,,
jj
Tack
Idag var jag med om en bilolycka. Allt gick bra och alla mår bra. Men själva grejen, att vara med om en bilolycka. Allt handlar om tajming och flyt. Idag var vi lyckligt lottade och klarade oss undan. Men det får mig att tänka på hur illa det hade kunnat gå. Hur nära döden vi lever hela tiden. Hur lätt det är att faktiskt bara göra ett litet misstag som kan leda till döden i värsta fall. Jag ligger här på sängen och tackar who ever is up there att det gick bra för oss idag. Tack.
Hey America
Jag kan inte förstå att mitt år i USA lider mot sitt slut. Det gör så jävla ont i magen. Jag får panik över att tänka på att jag aldrig mer kommer att bo här i Cohasset, Boston, och ta hand om min tre fina barn. Jag får panik över att tänka på att komma hem när det är vinter hemma. Jag får panik över att tänka på att jag inte kommer att umgås med min vapendragare C varje dag, det kommer inte längre vara åtta minuter mellan oss utan istället fyra timmar. Hur ska man kunna sammanfatta ett år? Hur ska jag någonsin kunna besvara frågan, "hur har du haft det?". Jag får panik över att tänka på att jag inte vet när jag kommer att komma tillbaka hit. Jag vill inte att det ska ta slut. Jag åh usch, jag har kalla fötter. Jag vill inte åka hem. Jag vill stanna här. Fan vad ont och sorligt det är att snart detta är slut. Jag kan egentligen inte med ord förklara hur mycket jag älskar detta land. Jag älskar allt som har med det att göra. Hur människorna är, all mat, kulturen överlag... Fan vad tråkigt det kommer vara att komma hem till tråkiga jävla medel svenskar som inte säger ett piss, som bara dömmer. Jag gillar inte hur vi svenskar är mot varandra. Jag älskar att männisor här pratar och är öppna och inte är rädda för att ge komplimanger, den livsstilen passar min personlighet mycket bättre.
Jag känner mig engetligen tom. Jag vet inte hur jag ska kunna sätta ord på mina känslor. Jag vet att jag kommer vara ledsen ett tag när jag kommer hem, för allt kommer bara påminna mig om detta år. Jag antar att det kommer vara så ett tag, sedan kommer man nog in i vardagen där hemma också. Jag längtar tills jag får planera nya äventyr, jag är inte rädd för att röra på mig längre, för är det något jag vet så är det att allting löser sig. Det är fan mitt nya motto här i livet och under detta år har jag fått det besvisat för mig så många gånger.
Nice
Today I woke up and I really had to go potty.. I hate waking up like that. I hope today's going to be a good day. But I really don't know.. I get so jealous of my sister when she post things on Instagram when she's eating breakfast, the best thing I know is to eat breakfast at my house at home.. I am still in bed, and I start working in like 10 minutes. I have to go. Thank you Siri for writing this for me!
No
Just nu känns livet i USA väldigt tungt. Jag har sån jäkla hemlängtan. Egentligen så saknar jag mest att kunna göra precis vad jag vill. Jag är så trött på att jobba och bo i samma hus. Jag är så trött på att bo med en annan familj. Jag är trött på jobbet. Jag är trött på allting. Känslorna förstärks verkligen när man är här. Man lever liksom i en liten bubbla. Jag önskar bara att jag kunde få åka hem idag. Nu. Vill bara hem. Får nästan panik. Dom här tre senaste veckorna har varit så tuffa för mig... Vill bara att det ska vända och bli bättre snart.
Pengar är inga problem eftersom att jag inte bryr mig
På något sätt så är jag besviken på mig själv över att jag inte har bloggat och berättat om mitt liv här i USA dagligen här på bloggen. Men jag tycker inte att det är så kul. Det känns som att det inte finns så mycket att berätta. Allting som händer mig här har ju egentligen inte betydelse för er där hemma, ni fattar ju ändå inte......
Skämt å sido.
För tillfället är livet i Cohasset underbart. Jag älskar det. Jag är så nöjd med tillvaron. Jag är så tacksam över det vackra vädret varje dag. Det mesta gör mig glad liksom. Jag önskar att det gick att visa på bilder hur vackert det är här, men det går inte. Det här är utan tvekan det vackraste stället jag någonsin sett, och jag blir lika stum varje gång jag ser havet. Underbart.
Och. På torsdag åker jag hem till Sverige i två veckor. Jag har nog fortfarande inte förstått att jag kommer sitta och äta middag med min älskade familj om en vecka. Jag har inte förstått att jag ska träffa min saknade vänner och att vi äntligen ska få vara tillsammans igen om EN vecka. Herre min gud. Ord kan inte förklara alla dom känslorna efter allt som hänt.
Peace
Vi ställer oss ofta frågan varför onda saker händer goda människor. Så många gånger är det bevisat att livet är så fruktansvärt orättvist och oväntat. Varför är det såhär? Man försöker alltid vara en god människa och att leva livet till det yttersta, men vad tjänar det till? Onda saker kommer alltid att hända, även om man själv inte förtjänar det. Jag tycker att det är så viktigt att ta vara på livet. Vi har bara ett liv. Vi lever faktiskt bara en gång. Vi säger ofta att vi ska ignorera vad andra tycker om en, att man ska göra det som gör en glad, givetvis är det sant. Men svårt. Människan är en förjävlig varelse som förstör allt på den här jorden. Som trycker ner allt som inte passar in. Vi (människor) gör allt för att inte låta människor leva sitt liv hur vi vill. Så varför lär vi oss inte tidigt att acceptera och hjälpa? Jag tror att det är nyckelorden till en bättre värld.
Allting som har hänt hemma har fått mig att tänka på ett annorlunda sätt än vad jag gjorde innan. Jag kan inte förstå hur vi inte kan uppskatta alla nära och kära ännu mer nu än vad vi tidigare gjorde? Jag kan inte förstå hur relationer inte stärks, utan tvärtom - blir sämre. Jag kan inte förstå hur vi inte har tagit lärdom av det här. Har vi inte fått det bevistat att livet är så otroligt skört? Anledningen till att relationer inte stärks, utan tvärtom - blir sämre, är för att människan (vi) är odjur. Vi måste bli bättre. Låt odjuren inom oss försvinna.
"Någon sa en gång att döden
inte är livets största förlust,
den största förlusten är det
som dör inne i oss medan vi lever"
Allting som har hänt hemma har fått mig att tänka på ett annorlunda sätt än vad jag gjorde innan. Jag kan inte förstå hur vi inte kan uppskatta alla nära och kära ännu mer nu än vad vi tidigare gjorde? Jag kan inte förstå hur relationer inte stärks, utan tvärtom - blir sämre. Jag kan inte förstå hur vi inte har tagit lärdom av det här. Har vi inte fått det bevistat att livet är så otroligt skört? Anledningen till att relationer inte stärks, utan tvärtom - blir sämre, är för att människan (vi) är odjur. Vi måste bli bättre. Låt odjuren inom oss försvinna.
"Någon sa en gång att döden
inte är livets största förlust,
den största förlusten är det
som dör inne i oss medan vi lever"
Åh
Idag när jag vaknade så var det snö på marken. Vansinne. Alltså betyder det att dagen inte började bra.. Jag har varit så seg i kroppen hela dagen och jag har verkligen ingen ork till någonting. Jag vill att det ska vara fredag morgon och att jag ska få vara hemma själv hela helgen och bara njuta av lugnet. Idag längtar jag hem extremt mycket, det var 100 dagar sedan jag åkte hemifrån idag. Åh vad jag saknar alla där hemma.
Sol
Hej min trogna läsare. Livet här i USA flyter på. Känns ganska sjukt att man kan ha en vardag även här. Ibland gillar jag det och ibland inte. Den här helgen har bjudit på riktigt fint väder, eller i alla fall igår. Den var som sommar, helt fantastiskt. Jag låg och solade nästan hela dagen. Sen kom C och hämtade mig och vi åkte och käkade lunch vid stranden. Efter det jobbade jag några timmar och när jag slutade så gick jag och C till en bar här i Cohasset och tog en öl, det var trevligt.
Snart är det påsk. Jag känner mig så himla off. Jag har inte förstått att det är påsk, hänger inte alls med och jag känner mig så himla ointresserad. Jag är i alla fall ledig på fredag och jag har hela huset för mig själv heeela helgen, tackar. Låt denna vecka gå fort!
You only live ones
Jag ligger i sängen och försöker sova, men jag kan inte. Jag försöker smälta den här galna helgen som vi tillbringade i NYC. Det känns så himla fantastiskt att kunna åka till NYC över bara en helg och bara fyra timmar bort.
Jag tänker på hur snabbt saker tar slut. Då menar jag verkligen allt. Man vet aldrig någonsin vad som händer i livet och livet är verkligen så otroligt skört. Jag försöker att leva och ha kul och att uppskatta allt det goda i livet medan jag kan. Efter en helg i NYC är jag så tacksam för allt jag får uppleva och jag är så glad att jag är här i USA.
USA är egentligen ett märkligt land. Allt är så himla mäktigt och engagerat. Kan man säga då? Med det menar jag i alla fall att, alla alltid går all in på allt, vad det än handlar om. Jag både älskar och hatar det. Jag hatar det för att jag inte är en sån människa som alltid går all in och jag älskar det för att det är sjukt kul att kolla på när andra människor går all in. Oj vad konstigt jag har skrivit. Haha.
Nu ska jag sova. Ta hand om varandra.
Let's go
Igår var jag ute och sprang längs stranden i bara tröja och höll på att svettas ihjäl och idag är det snöstorm och -6 grader. Snacka om kontraster. Jag hoppas att det här är den sista snön som kommer för jag är så trött på vintern och jag vill bara ha riktig vår nu. Jag trodde att det skulle ha blivit vår här för längesen men ack så fel jag hade. Men när väl våren väl kommer så hoppas jag att den är här för att stanna!
Annars mår jag bra. Jag är riktigt taggad inför helgen och jag måste sätta igång med att packa, det är så himla svårt att packa och jag tror att det är därför jag skjuter upp det hela tiden. Hehe.
Ten feet tall
Idag är det lördag. Det är så fruktansvärt skönt. Jag vaknade väldigt tidigt av att fåglarna kvittrade utanför mitt fönster, ett klassiskt vårtecken. Om ett tag ska jag och C åka till gymmet sen ska vi åka till Derby street och kolla lite. Ikväll ska vi gå ut i Boston med massa andra tjejer. Vilken underbar lördag, dessutom ska det bli 12 plusgrader och sol också. Jag klagar aldrig när solen skiner.
All of me
Idag har jag varit här i USA i precis två månader. Herregud så mycket jag varit med om. På något sett så känns det som så längesen jag åkte hemifrån och på ett sett inte. Känslan jag har i kroppen är så konstig, jag kan inte sätta ord på den riktigt.
För alla hemma står tiden still medan jag ser på allting som händer hemma på ett helt annat sett, jag har fått så mycket perspektiv på saker och ting.
Hittills har dom här månaderna varit hemska, roliga, sorliga och kämpiga. På något sett känner jag mig starkare än någonsin. Det känns som att jag skulle kunna utsättas för vilken prövning som helst och klara den utan problem. Jag tycker att det känns skönt att säga att jag är stark, jag tycker att jag är det och det är något jag är stolt över.
Jag undrar hur jag skulle ha klarat dom här två månaderna i USA utan min älskade nyfunna vän Cecilia. Jag är så oerhört tacksam att jag har henne här och att vi har träffats. Hon är en sån tjej som jag liksom har väntat på hela livet ni vet? Bara efter två månader så känner jag att vi kommer vara vänner väääldigt länge, även efter att vår resa här i USA är slut.
Just nu känner jag mig så lättad. Det känns som att jag kan börja andas ut lite och jag känner att jag har kommit över den här jobbiga perioden jag varit inne i, det känns som att det är nu allting börjar.
2014, lev upp till mina förväntningar, snälla. Även om jag gör mitt bästa måste jag få hjälp, inga mer tragedier. Det har varit mer än tillräckligt redan.
